Here I go again on my own
Goin down the only road I’ve ever known
Like a hobo I was born to walk alone
‘Cos I know what it means
To walk along the lonely street of dreams
För prick en vecka sedan så läste jag ut Nikki Sixx’s bok The Heroin Diaries: A year in the life of a shattered rockstar.
Det var både roligt, intressant, jobbigt och känslo- och tankeväckande att läsa den. Nikki har verkligen inte haft ett kul liv, trots att han varit rockstjärna och superkänd. Det som jag tyckte var jobbigt och tankeväckande var att han och jag var otroligt lika. Jag tänker på hur jag levde för 4-5 år sedan. En del av Nikkis tankar i den här boken har varit mina, hur läskigt är inte det! Våra beteenden har varit snarlika och i slutändan så tänker vi ganska lika också. Jag har även lärt mig en hel del av denna bok ang. hur man kan tänka i vissa situationer, och det är till stor hjälp just nu. Jag har fått upp mina ögon för nya lösningar och en sak som verkligen har rotat fast sig i min skalle är: ”Be careful what you wish for – it might come true”. Jaghar ingen direkt förklaring till varför just detta har satt sig i min skalle, men det har det och jag är övertygad att jag någon gång i mitt liv kommer inse varför det rotade fast sig.
Oh well, boken var underbar och jag har behandlat den som en bibel, helig bok, whatever you want. Varje gång jag har läst i den så har jag tagit bort omslaget för att inte förstöra den. Det visar ganska bra hur mycket den här boken betyder för mig.
Idag är jag sjuk så då passar min skalle på att tänka på djupa saker. Det jag tänkt på mycket idag är musik. Jag klarar inte av att leva utan musik. Musiken jag lyssnar på är som massage för själen och godis för öronen. Idag är det Mötley Crüe som gäller. Älskade band! ❤ Hoppas att dom kommer till Sverige igen, då MÅSTE jag se dom.
Inatt drömde jag om Tommy Lee också 😉 haha.
Jag drömde att han slog armarna om mig och bokstavligen drog med mig till en källarlokal. Inne i den lokalen var det världens rock-fest. Det var hur grymt som helst. Bästa drömmen på länge!
På tal om Tommy Lee. Han är det bästa exemplet på hur vi människor egentligen vill leva. En björn t.ex; björnen föds, växer, lär sig hitta mat, bygga ide osv. Sen blir björnen vuxen och lever vuxen resten av livet. En människa föds, är barn, blir ungdom, och sen stannar det där. Eller människan VILL stanna där rättare sagt. Vi människor vill hela tiden lära oss nya saker och vi vill aldrig tappa våran lekfullhet.
Jag tycker detta är precis som vi människor ska leva, det perfekta livet helt enkelt. Jag har många gånger tänkt att när jag blir äldre ska jag vägra klä mig i ”tantkläder” bara för att jag är äldre. Jag ska klä mig i precis vad jag vill. Visst, jag kommer acceptera att jag är äldre, men bara därför så ska jag inte behöva begränsa mig själv.
Tillbaka till Tommy, han är världens bästa exempel på detta. Han försöker inte vara något annat än det den vuxna människan egentligen är; en ungdom. Detta, och mycker mer ur Tommys liv gör att jag vill läsa hans bok Tommyland. När Tommy växte upp så kallade han sig själv flickpojke, hur blev denna flickpojke en av världens störta rockikoner? Jag ska vara ärlig nu, jag har alltid känt ett obehag av Tommy Lee, trots att han är het som fan! Men det börjar släppa nu, när jag vet mer om han. För att vara riktigt ärlig så verkar han vara riktigt schysst och intelligent.
Dagens + blir alltså;
Musik (Mötley Crüe för tillfället) och Tommy Lee.
De senaste dagarna har jag haft väldigt allvarliga och djupa tankar. Just nu så snurrar tusen frågor om livet runt i mitt huvud.
Alla dessa år har jag längtat som en galning på att bli 18, men nu när det bara är några dagar kvar så har jag drabbats av panik. Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska man leva på rätt sätt? Vad ska jag utbilda mig till? Vad är värt att satsa på? Jag blir galen av alla dessa frågor, och jag vet att jag funderar alldeles för mycket, men hur skulle jag kunna låta bli? Speciellt detta ang. vad jag ska utbilda mig till och vad som ska bli av med mitt liv. Hur vet jag vilken utbildning som blir bäst för mig? Just nu så hoppar och skriker mitt hjärta efter att bli tatuerare och jag har tagit mig mera tid till att rita/teckna på fritiden. Men är det värt att satsa på? Jag kan säga såhär; ett liv som tatuerare skulle jag aldrig tacka nej till. Man får hela tiden träffa olika människor med olika livshistorier. Man får jobba med något kreativt som man verkligen gillar och brinner för. Men är det rätt? Ska man hellre utbilda sig till något som verkligen ger jobb? Ska jag bli fritidspedagog istället för tatuerare? Eller ska jag lägga ner flera tusen kronor på en floristutbildning? Stunder som dessa önskade jag att det fanns något slags orakel man kunde gå till som hade alla svaren. Men jag vet att bara jag själv kan svara på dessa frågor, när tiden är redo.
Ännu fler funderingar är; hur accepterat kommer det vara att ha tatueringar då jag ska söka jobb på riktigt? Jag vet, till 110% att jag kommer skaffa ett flertal tatueringar, och det är den personen jag är. Men kan en chef acceptera det? Ska man våga ta chansen att vara arbetslös, stå på sig själv och säga; detta är den person jag är, gilla mig som den jag är eller strunta i det. Jag vet att jag vill kunna leva så. Jag vill kunna vara mig själv oavsätt vad. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera.
När jag var liten längtade jag som sagt till detta år, men nu när jag är här, så vill en del av mig inte bli vuxen, medans en annan del av mig är spyless på livet som barn och tonåring.
Kitty Maroon 